Trots att få är bra på att utåt kritisera sin egen verksamhet, särskilt om verksamheten kan jämföras med andras, så är innehållet intressant. Mycket har blivit bättre, om än långsamt, men inte allt. Samtidigt som antalet vårdbehövande, som bor hemma, har ökat med 3000 på två år, så har personalen inom hemvården minskat med 400. Platserna för vård dygnet runt har minskat med 2800 under samma tid, men resurserna har inte flyttats över till hemvården. Utvecklingen går inte mot de mål regeringen satt, utan i motsatt riktning.
De alarmerande siffrorna är alltför många. 2 av 5 får inte hjälp när närståendevårdaren har rätt till ledighet. Bara hälften av kommunerna ger terapihjälp, en verksamhet som både spar samhällets pengar och ger de äldre ett bättre liv. 3 av 5 kommuner ger inte hemhjälp under veckosluten, dagar då ensamheten kan kännas störst, inte heller till dem, som kommit hem från vård på sjukhus.
Anpassningen av bostäderna kostar och går långsamt framåt. Olika boendeformer utvecklas, långt som privata initiativ, men takten borde vara mycket högre.
Särskilt utsatta är de allra svagaste grupperna; ensamboende dementa, äldre med behov av täta besök på jourpoliklinikerna eller med balansproblem, samt missbrukare. Om ett lands civilisation kan mätas i hur de svagaste omhändertags, så finns här en stor utmaning. Övervakande teknologi används i högre grad, men kan också upplevas som ingrepp i den personliga integriteten.
Allmänt sett har planeringen blivit bättre, men implementeringen släpar efter. De äldres sociala behov och medinflytande ägnas dock liten uppmärksamhet i planeringen. Organiseringen av vårdpersonalens arbete lämnar också mycket övrigt att önska. Det är brist på kompetenta vårdare, särskilt i de stora tätorterna, sjukskrivningarna är många och en oproportionerligt stor tid går att till att hitta ersättare. Skolning i ledarskap är ett sätt att lösa problemen, högre lön gör alla jobb attraktivare.
Den här rapporten ger en bild av läget på riksnivå. De lokala skillnaderna är dock stora. Kvaliteten är möjligen större i samkommuner och en del större organisationer, där man har råd med mera specialutbildad personal.
Den ideologiskt laddade frågan om privata aktörer i vården kan ställas mot dagsläget. 30 procent av hemvården och 40 procent av dygnetruntvården sköts idag av privata aktörer. Att också privata företag ger vård är alltså ingenting nytt. Med många vårdproducenter, både privata och offentliga, blir kvalitetskontrollen allt viktigare.
Vår uppgift är att fokusera speciellt på den svenska vården. Här finns mycket övrigt att önska. Ett exempel: i Helsingfors får bara en tredjedel av dem som vill det vård på svenska!
Inför de stora administrativa förändringarna av vården, vill knappast kommunerna nu göra stora, nya satsningar.
Avsikten är inte här att måla hotbilder utan att mana alla med intresse och ansvar för den svenska vården att söka gemensamma, särskilda, svenska lösningar. Finns den svenska vården splittrad i många stora enheter blir den svag och osynlig. Här har vårt förbund och många andra en av de viktigaste uppgifterna under den närmaste tiden.
Ole Norrback
förbundsordförande
.png)
