Jag hade inlett träningen inför mitt fjärde cykellopp. Mitt mål var 67 kilometer på två och en halv timme. Jag hade missat det med ett par minuter sommaren innan så nu skulle jag minsann klara det. Jag hade också läst spanska och såg fram emot några veckor på Solkusten sommaren 2011.
Under vårvintern hade jag varit trött, haft ont i magen och gått på undersökningar som alla visade normala resultat.
Läkaren rekommenderade mammografi – för säkerhets skull.
Ultraljudet visade att en lymfkörtel under armen var för stor, men i ena bröstet sågs bara några vita prickar.
– Många har små förkalkningar i brösten. De kan vara helt ofarliga men de kan ibland innehålla cancer, sade röntgenläkaren.
Han tog en vävnadsbit av körteln och skrev remiss till Vasa centralsjukhus. Lymfkörteln skulle tas bort oberoende av vad provsvaret visade.
Tänk om…
Han förklarade inte så mycket mera utan jag fick ett papper att underteckna, ett medgivande att de får analysera provbiten.
Tårarna rann medan jag plitade ner mitt namn. Tankarna snurrade som i en karusell. Tänk om…
Kvällen den 19 maj ringde telefonen hemma. Röntgenläkaren presenterade sig och sa:
– Du har elakartad cancer.
Jag vill ha klara besked, men det här var det värsta jag någonsin fått.
Inte helt oväntat, men ändå. Jag anklagar inte honom för att han gav det i telefon. Det hade varit lika obehagligt hur jag än hade fått det.
Han fortsatte:
– Vi vet inte var modertumören finns. Det kan vara de små vita prickarna i bröstet, men den kan finnas någon annanstans. Röntgenläkaren på Vasa centralsjukhus får först ta ett vävnadsprov av prickarna i bröstet.
Samtalet avslutades. Jag hade inga frågor då.
Mina barn råkade vara hos mig den kvällen. Vi försökte övertyga varandra att inte tänka det värsta, fällde en och annan tår och hoppades på det bästa.
Små elaka tumörer
Dagarna släpade sig fram tills svaret på vävnadsprovet kom: Prickarna i bröstet var små elaka tumörer och hela bröstet skulle opereras bort.
Midsommarveckan 2011 togs bröstet bort plus tretton lymfkörtlar.
Jag hade inte bara en tumör, utan fyra och lika många angripna lymfkörtlar. Det var inte bara en sorts cancer utan två. Cancercellerna var dessutom känsliga för hormoner och tillväxtproteiner, så kallad HER2. Trippelpositiv bröstcancer är den medicinska beskrivningen.
Jag hade ingen aning om vad det betydde men fick veta att det var både positivt och negativt.
– Det är dåligt eftersom cancern är aggressiv men bra för att det finns mediciner för just den här sorten, sade läkaren.
Sen igång med den traditionella behandlingen: cellgifter – cytostatika – sex gånger var tredje vecka. Efter det fem veckor med strålbehandling, varje dag från måndag till fredag.
Cytostatika tar på krafterna och jag skulle ljuga om jag påstår att det var lätt. Alla upplever besvären lite olika men de följer ett visst mönster.
Man sover dåligt och har svårt att komma sig ur sängen vissa dagar. Man är orkeslös, ångestfylld, utan aptit, utan smak och har svårt att få ordning på alla ljud. Det känns som att ha granbarr under huden i fötter och i händer och slemhinnorna är som sandpapper. Lägg till sköra naglar, ont i nagelbanden och illamående. Handlingsförmågan är som bortblåst och man har svårt att företa sig någonting överhuvudtaget.
Jag hade samlat böcker på hög och tänkte försjunka i dem under sjukledigheten, men av det blev inget. Det är svårt koncentrera sig med en massa mediciner i kroppen.
Vänner tipsade om filmer och dag efter dag låg jag på soffan och tittade på tv:n. Orkade inte hänga med men det var bra att vila ögonen på tv-skärmen. Det krävde inget av mig.
Motion är bra så jag tvingade mig ut på promenader så gott som varje dag. Vissa dagar orkade jag knappt en halv timme men det var tillräckligt för att må bättre.
Svårt bli skallig
Och naturligtvis föll håret av vilket gav mera ångest. Tanken på att bli skallig var svår att hantera.
En dag blev borsten full med hår och kala fläckar uppstod här och var på hjässan. Dags att ringa frisören.
Han tvekade lite då jag bad honom raka bort allt, men jag insisterade.
Det tog tid att vänja sig. Det kändes så kallt på natten att jag sov med duk på huvudet.
Peruk skulle jag förstås ha och att skaffa en sådan var ett äventyr i sig. Jag blev riktigt god vän med den så småningom och den dag mitt eget hår igen var så långt att jag kunde lägga den i garderoben kändes det åter ovant och främmande.
Det nya håret blev mörkare, tjockare och lockigare. I början var lockarna bångstyriga och täta som fårpäls. Ett år senare var håret hanterligt och lockarna bara lätt böjliga.
Än i dag njuter jag när vinden blåser i mitt hår.
Med stapplande steg återerövrar man livet om än lite tilltufsad. Livet blir inte som före diagnosen men en månad efter avslutad behandling var jag tillbaka på jobbet på Vasabladets redaktion.
Behandlingarna upphörde inte helt här. När cancern är hormonkänslig följer fem år med medicin som sänker hormonnivån. Den gav mig så stela leder och muskelvärk att jag behövde värkmedicin varje dag.
Det kändes ändå överkomligt.
Nytt chockbesked
Tre år efter första diagnosen började jag cykla längre sträckor igen. Tränade inte till långlopp men njöt av långa cykelturer.
Under semestrarna på Solkusten brukar vi hyra cyklar. Jag hade cyklat samma väg flera gånger men sommaren 2014 kändes det som att bromsen låg på hela tiden. Bytte cykel, men den nya kändes lika trög.
Morgonpromenaderna på stranden fick höften att värka.
För mycket motion, tänkte jag.
Väl hemma kunde jag inte gå i trappor och inte böja mig framåt. En morgon efter att jag hade svårt att ta mig upp ur sängen beställde jag tid till företagsläkaren. Blodprov och röntgen visade att allt var bra så jag fick recept på värkmedicin och remiss till fysioterapi.
Några veckor senare, i mitten av september, var jag på årskontroll hos onkologen. Han såg bekymrad ut när jag haltade fram till hans skrivbord. Han skickade mig till skelettröntgen och i oktober kom nästa diagnos: Metastaser i skelettet.
Jag fick dessutom veta att cancern är obotlig. Kronisk.
Tungt, mycket tungt besked.
Är livet slut nu? Hamnar jag i rullstol? Ska jag plågas ihjäl? Hur lång tid har jag kvar?
Ingen kunde svara.
Jag bävade inför nya cellgiftsbehandlingar men jag hade inget val. Tackade och tog emot allt som läkaren föreslog.
Det skulle bli åtta nya behandlingar med cytostatika, fem kraftiga strålbehandlingar och skelettstärkande injektioner.
Samma grymma gifter som tidigare, samma biverkningar. Och håret föll förstås av också denna gång.
Vet inte om det var lättare eller svårare att gå igenom processen andra gången. Värre eftersom jag visste vad som väntade. Lättare eftersom jag visste det var övergående.
Jag fick samtidigt väldigt ont i käkbenet. Ingen visste vad det berodde på. Sju månader och fem sprutor senare fick jag en tredje diagnos: nekros (benvävnadsdöd) i käkbenet.
Den visade sig vara en biverkning av medicinen som stärker skelettet.
Summa summarum: efter en sexårig process med två diagnoser och efterföljande behandlingar är cancercellerna nu borta eller inaktiva. Jag hoppas att de som är kvar har sjunkit in i en minst hundraårig Törnrosasömn.
Fortsättningsvis får jag så kallad modern cytostatika, antikroppar. De söker upp eventuella aktiva cancerceller och förstör dem. Min hårt åtgångna käke ska opereras i oktober och efter det hoppas jag på bra livskvalitet.
Ut och res, sa doktorn
Ordet cancer framkallar ångest hos många. Förr var den nästan liktydigt med en dödsdom. I dag är prognoserna goda för många diagnoser. Nya och effektivare mediciner med lindriga biverkningar kommer ständigt ut på marknaden.
Man kan ha bra livskvalitet även med kronisk cancer. Ofta klarar man mer än man tror.
Alla dagar är inte besvärliga. Det finns dagar när man glömmer tråkigheterna, särskilt när man har trevligt.
Jag och min sambo har besökt familj och vänner i Stockholm och Dubai och semestrat i Spanien och Thailand.
Då jag har varit tveksam har min läkare uppmuntrat mig och sagt att det gör gott att resa. Efter varje resa till solen har mina blodvärden dessutom varit normala när jag kommit hem.
Glad över alla som bryr sig
Det är svårt att bemöta den som insjuknat i cancer.
Medmänniskor och vänner reagerar på olika sätt. Äldre har lättare att hantera det medan yngre lätt ryggar tillbaka.
Jag är glad för vartenda samtal om det sedan är under ett möte, i telefon, textmeddelande, e-post eller varför inte ett vykort.
Varenda en som bryr sig, stannar upp och frågar hur läget är värmer och gör mig glad.
De är guld värda.
Att någon föreslår en träff över en lunch, kaffe, promenad eller annan aktivitet är varmt välkommet. Har man en dålig dag kan man hoppas erbjudandet står kvar tills man är i bättre form.
Stick er in med en blomma
Stick er in till den som ni vet har det kämpigt med en blomma, något gott till kaffet, frukter eller vad helst ni känner för. Eller ingenting alls för det viktigaste är värme och omtanke.
Ibland uppmanas man att själv höra av sig, men det fungerar inte när man går på behandlingar. Man kommer inte sig för att ta initiativ så ofta man skulle vilja. Kroppen och tankarna är tröga. Man vill och planerar men sen blir det inte mer.
Jag är glad över vänner som kommer ihåg mina behandlingsdagar och läkarbesök och peppar mig just då och efteråt frågar hur det har gått.
Alla drabbade reagerar olika. En del vill inte att omvärlden ska veta och det måste respekteras.
Andra behöver få prata av sig. Ofta räcker det med att någon lyssnar och visar medkänsla.
Glöm heller inte de anhöriga. Också de behöver stöd, omsorg och uppmuntran. Det är inte lätt att stå hjälplös vid sidan.
.png)
