Här följer Ole Norrbacks tal i sin helhet:
Svenska dagen 2018
Alla är vi barn av vår tid, hur gamla vi än blir. Så var också Zachris Topelius. Han var fennoman, i synnerhet i unga år, och trodde att vårt land kommer att bli enspråkigt finskt. Han beundrade det ryska och tyckte illa om judarna. Han generaliserade om befolkningens karaktärsdrag i de olika landskapen. Han var inte ensam om de här åsikterna, så tänkte många på den tiden. Idag är det lätt att peka finger åt en del av hans värderingar, men det är inte rättvist. En del av våra värderingar uppfattas säkert också som konstiga om sådär 150 år.
Det allra mesta vi kan minnas honom för är bara positivt. Hans litterära produktion – på svenska – hör till de mest uppskattade från 1800-talet. Tyvärr är det få som läser honom idag. Hans verk drunknar i dagens enorma flöde av information, som dessutom fördubblas vart tredje år, på gott och ont. Hans böcker är inte bara tidsdokument, de har fortfarande en stor allmängiltighet.
Han var folkbildaren, som skrev sagor för barnen och läroböcker för unga och äldre. Vi, som gick i folkskola på 40-talet, läste ännu ”Boken om vårt land”. ”Nya boken om vårt land”, skriven av en av vår tids goda författare Jörn Donner, blev en dagslända, jämfört med ursprunget.
Han var en föregångare när det gällde kvinnornas ställning i samhället, ett modigt ställningstagande i dåtidens patriarkaliska samhälle. Bara av den orsaken är han värd att minnas.
Sagofarbror skulle sannolikt tro att han levde i en saga om han såg vårt land av idag. Svenskan lever kvar om än svagare, Ryssland ses med större misstänksamhet, trots en nu tilltagande antisemitism är judarna integrerade, allmän läroplikt råder, jämställdheten är ett allmänt godkänt mål i vårt land, och sagofarbrors fantasi skulle knappast räcka till för en saga om dagens alla tekniska rackerier, inklusive den här båten.
”Ryktet om min död är mycket överdrivet” meddelade Mark Twin allmänheten en gång, av förekommen anledning. Så är det också med finlandssvenskheten. Den lever och mår förhållandevis väl, trots rykten, men mer och mer i sin egen krets. Modeller för en framgångsrik integrering av minoriteter finns det inte för många av i vår värld. Vi har en sådan i vårt land, men den marknadsförs inte, trots efterfrågan. Vårt lands synliga tvåspråkighet är mer och mer finska och engelska, trespråkigheten är finska, engelska och ryska, och kinesiska och japanska syns i vissa branscher mera än svenskan. Det offentliga Finland och näringslivet döljer en rikedom, vår officiella tvåspråkighet, både för sig själva och för andra. Det är inte klokt!
Kanske vi sett en vändpunkt. Makthavarnas, dvs. regeringens försök att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan fälldes av folket; ingenstans fanns det tillräckligt stöd för tanken. Det hade knappast någon av oss trott. Allt väl så långt, men utmaningarna är många. Varför vill så få, i synnerhet unga, som läst svenska, tala svenska eller betjäna oss på vårt språk? Varför är det viktigt att lära sig svenska när man inte vill använda språket? Paradoxen bottnar i attityder. Vad bör göras för att höja svenskans status?
Det är uppenbart att undervisningen bör förnyas. Insikten om att språk skall läras tidigt har ökat, och processen med tidigare språkinlärningar bör påskyndas. Undervisningen måste riktas in på att använda språk i konkreta situationer. Språkbad, -duschar och andra metoder där språken möts i barnens dagliga liv måste öka. ”Mera Strömsö” i olika former i offentligheten ökar intresset för det svenska.
Vad kan vi som individer göra för att öka intresset för det svenska i vårt land? Mycket. Handen på hjärtat, hur många av oss ger våra finska vänner en möjlighet att tala svenska med oss? Varför övergår vi till finska genast en finskspråkig närmar sig? Jo. säger vi, vi vet att det är fel. Varför envisas vi med att hålla på med det då, kan man undra. Det är ju inte olagligt att agera oförnuftigt, men det är bara så urbota dumt. Vi förminskar oss själva när vi gör oss osynliga.
Små gester betyder ibland så mycket. Att säga god morgon till busschauffören när man stiger på, god kväll till taxichauffören, börja på svenska i matbutiken, hålla upp en dörr och säga varsågod är några sådana, som jag numera praktiserar nästan överallt. Inte en enda har reagerat surt, hälften ser glada ut och hälften är förvånade. Överraskande många är färdiga att samtala på svenska när ”dörren väl är öppnad”. Vi kan bjuda mycket mera på oss själva. Om vi bjuder på en glad, vänlig självsäkerhet som individer, påverkar vi inställningen och ökar intresset för det kollektiva finlandssvenska.
Tillbaka till Topelius. Han levde när den nationella väckelsen svepte över Europa, och hans fennomanska åsikter hade sannolikt med känsla för rättvisa att göra. Svenska var då fortfarande det offentliga Finlands första språk men den stora majoriteten var finskspråkig. Nu är tiderna andra. Hela vår materiella välfärd är beroende av det internationella samarbetet och språkkunskaper är förutsättningen för framgång. Knappast skulle han idag tycka att ett enspråkigt finskt Finland vore bättre att leva i.
”Öppnen fönstret och låten världens luft strömma in” är ett citat av Topelius, som aldrig förlorar sin aktualitet.
Topelius skrev ju också psalmer, så kanske en travestering av ett uttryck från Bibeln passar som avslutning: Så låtom oss gå ut och frimodigt tala svensk
.png)
