Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld. Samtidigt gick röda armén över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo.
Finland var illa rustat för ett fullskaligt krig. Birger Ingves vittnar om hur bristfällig utbildningen var.
– Jag fick en veckas utbildning i Vasa. Därifrån åkte vi raka vägen till Karelska näset. Vi hade knappt lärt oss hantera vapnen när det fordrades fler krigare vid fronten, säger han.
Den 1 februari inledde röda armén en stor offensiv på Karelska näset, den 12 februari bröt ryssarna igenom de finska försvarsställningarna, en månad senare föll Viborg.
Den 13 mars tystnade vapnen. Fler än 23 000 finländska soldater stupade, drygt 43 000 återvände hem skadade, många av dem invalidiserade för livet. En rad finländska städer hade bombats.
Sovjetunionen dikterade de hårda fredsvillkoren. Finland tvangs avstå från 10 procent av landets landareal, däribland städerna Viborg, Kexholm och Sordavala. 400 000 karelare evakuerades. Hangö udd arrenderades ut i 30 år.
Kriget över
För soldaterna kom freden i grevens tid. Birger Ingves minns krigsvintern, som en bistert kall tid. Som mest kröp kvicksilvret ner till minus 40 grader.
Men nu nalkades våren. För bondsonen från Skaftung betydde freden inte att han kunde återvända hem för att hjälpa föräldrarna i jordbruket.
Han kommenderades till Åland för att förstärka ögruppens försvar.
– Det blev en hel del exercis och vapenträning, minns han.
Den åländska befolkningen var inte odelat förtjust i soldaterna.
– Ålänningarna tyckte inte alls om att det kom soldater dit. De trodde att vi skulle locka dit ryssarna. Vi sade att vi kommit dit för att skydda dem, men de ville inte tro oss.
Striderna om Teikari
Birger Ingves är uppvuxen i Skaftung, som i dag är en del av Kristinestad. Tidigare hörde byn till Sideby kommun. I familjen fanns åtta barn, fyra flickor och fyra pojkar.
Under den korta perioden av fred mellan vinter- och fortsättningskrigen inskränkte sig Birgers besök i hembyn till några korta permissionsdygn. Den 25 juni 1941 bröt fortsättningskriget ut. Birger fördes då över till Nylands kustartilleriregemente 22.
– Det kändes bedrövligt när Finland åter rycktes in i krig, sammanfattar Birger sina känslor från sommaren 1941.
Regementet kom att tjänstgöra på en rad holmar i östra Finska viken och Viborgska viken.
– Vi förlorade holmar, tog in holmar, led stora förluster och förorsakade ryssarna stora förluster. Det var besvärligt.
Den sista striden förde regementet i juli 1940 på ön Teikari i Viborgska viken. Den finska försvarsledningen misstänkte att röda armén skulle försöka använda Teikari som språngbräda för att ta sig över Viborgska viken. I snabb takt förstärkte Finland öns försvar.
De finländska soldaterna skulle under några dygn slå tillbaka flera blodiga attacker mot ön, men till slut blev den ryska pressen för stor. De finska trupperna maldes sönder av artilleri och ryska flottans kanoner. I sista minut evakuerades en del av de finska trupperna i båtar, andra simmade frenetiskt för att ta sig bort från den blodbestänkta ön.
Spillrorna av kustartilleriregemente 22 kringrändes på strandenav av ryska trupper. Birger Ingves och hans kamrater hade slut på ammunitionen. Birger, som inte kunde simma, såg ingen utväg att levande ta sig från ön. I ett flyganfall tidigare på morgonen hade en stenskärva slitit upp ett blödande sår i hans rygg. Han övervägde att ta sitt liv hellre än att låta ryssarna ta honom.
– Det enda fungerande vapen jag hade kvar var en pistol som jag hade fått hjälp av min bror att skaffa. Jag tänkte att nu är min sista stund kommen.
– Jag blev nervös och gick bakom en stor sten. Jag tog upp pistolen och lade en kula i loppet, men då sade min kamrat ”hördu Birger vi ska göra ett sista försök att fly härifrån”.
De hittade en lång planka som de puffade ut i vattnet. Med hjälp av plankan hölls de med nöd och näppe flytande. De började simma bort från ön.
Besköts från fartyg
De hade ingen aning om vart de var på väg. De simmade till en liten grynna, närmast några stenar som stack upp över vattenytan. Där låg de och tryckte. De såg hur ryska flygplan bombade och besköt finska soldater som simmade för sina liv. Männen saknade både mat och kläder. Efter ett dygn puffade de igen ut plankan och började simma mot vad de trodde var finska fastlandet.
Plötsligt blev de beskjutna från ett ryskt fartyg. Kulorna studsade mot vattenytan men gick förbi.
– När ryssarna kom närmare ropade de ”händerna upp”.
Birger och hans kamrater plockades upp och fördes till södra stranden av Viborgska viken. Vid bryggan möttes de av en rysk officer, som var beväpnad med en kulsprutepistol. Han misstänkte att de finska soldaterna tjänstgjort i skyddskåren och kallad dem för slaktare.
– När han frågade vad jag hade för yrke visste jag inte vad jag skulle svara. Jag sade att jag varit kock.
Efter inledande förhör följde en plågsam marsch till järnvägsstationen. Där väntade en rad boskapsvagnar. Tåget förde Birger till fångläger 158 i Tjerepovets, en resa som tog flera dygn.
Förhållandet i lägret var svåra. I lägret fanns fångar av många nationaliteter. Finländarna placerades i en kall barack, där det saknades både möbler och kläder. Maten bestod av surkål kokad på vatten och ibland en liten brödbit. Birger besvärades hela tiden av såret i ryggen, som inte ville läka.
– Om dagarna kommenderades vi till en intilliggande flod. I floden låg stockar som vi skulle fånga in och dra upp på land. Vi tvangs gå ut i vattnet för att få tag på stockarna.
I skymningen återvände de våta och frusna till barackerna. Där låg männen tätt, tätt intill varandra för att ta tillvara varandras kroppsvärme. Varje kväll var det uppställning utanför barackerna. Vakterna skulle räkna fångarna.
– Där lärde jag mig räkna till tusen på ryska, säger Birger och ger ett smakprov på att kunskapen sitter i.
Tiden i lägret blev lång och hemsk. De som dog slängdes på en hästkärra och kördes i väg.
– Jag har alltid läst aftonbön. Jag bad Gud välsigna och bevara mig och ge mig mat. Så uthärdade vi natt efter natt och dag efter dag.
Freden kom
Finland slöt fred med Sovjetunionen samma höst. Freden trädde i kraft 19 september 1944. Också fångarna i Tjerepovets nåddes så småningom av besked om fredsavtalet. Hoppet om en fångutväxling tändes. Den första omgången krigsfångar sändes till Finland i november 1944.
När tåget kom för att hämta fångarna var Birger så svag att han nätt och jämt lyckades ta sig upp i vagnen. Tåget förde krigsfångarna till finska gränsen. Vid gränsen bjöds de på mat ur ett soppkök. Birger lyckades inte få någon ärtsoppa, men nog en näve knäckebröd.
Tåget förde dem vidare till Hangö. I Hangö placerades de i ett karantänläger där de fick vila ut i tre veckor.
– Jag var så sjuk i magen när vi kom fram till Hangö. En sanitär gav mig sju koltabletter. Det tycktes hjälpa. Magen lugnade ner sig.
Glädjefull jul
Hemma i Skaftung utbröt glädjescener när familjen fick veta att Birger fanns bland de utväxlade fångarna. Militärstaben hade tidigare meddelat att sonen antagligen stupat eller drunknat, men föräldrarna hade inte godkänt att kyrkoherden i Sideby skulle dödförklara sonen. Nu samlade de ihop en matsäck och skickade äldsta brodern till Hangö.
– Han hade säcken full med godsaker, där var kött och fläsk. Jag vågade inte äta det för magens skull, men jag delade det med kamraterna och vi stoppade i oss lite då och då, minns Birger.
Strax före jul hemförlovades Birger från karantänlägret i Hangö. Nästan fem års tjänstgöring i armén var till ända. Julen 1944 var den lyckligaste i hans liv.
– Jag kom hem två dagar före julafton. Då tog vi in julgranen och jag skulle hjälpa mamma att klä den brast det. Jag måste torka tårarna. Det var den finaste jul man kan tänka sig.
Rågbröd och mjölk
2016 flyttade Birger till Geritrims vårdenhet i Kristinestad. Han är trots sin höga ålder vid god vigör och deltar dagligen i stolsgymnastiken. I rummet står Radio Vega ofta på.
– Det ska vara musik och rörelse, säger han.
Vad är hemligheten bakom ditt långa liv?
– Ja, den som det kunde veta. Jag har ätit mycket rågbröd och druckit mycket mjölk, skrattar han.
Om somrarna hämtar familjen Birger hem till gården i Skaftung minst en gång i månaden. Han ser fram emot besöken. Gården drivs numera av barnbarnen Rickard och Simon som föder upp djur för slakt.
.png)
