God Tid träffade Kitty Seppälä en förmiddag denna snöfattiga vinter.
Har du alltid sysslat med motion?
– Det började med att mamma förde mig till balettskolan i Kottby när jag var fyra år. Jag tyckte genast om det.
Dansikonen Tamara Rasmussen, kvinnan som introducerade jazzdans i Finland, var hennes första balettlärare.
När Kitty, som då hette Backman, var tonåring flyttade familjen till Grankulla. Där var det i stället slalom och rytmisk sportgymnastik som fångade hennes intresse.
Det var Lisa Rehn, som då var gymnastiklärarinna i Grankulla samskola, som i slutet av 1960-talet introducerade rytmisk sportgymnastik i Finland. Hon hade varit på resa i Sverige och sett Gymnastique Moderne, som det kallades. Flickorna i Grankulla älskade gymnastik med bollar, tunnband och band.
– Jag visste att jag inte skulle bli någon balettdansös och blev hänförd.
Lisa Rehn samlade ihop en grupp på 30 gymnaster som höll ihop i flera år.
– Både Lisa och jag är idag hedersmedlemmar i Grankulla gymnastikförening. Det är alldeles fantastiskt. Jag hade inte väntat att någon skulle komma ihåg mig. Det känns så roligt.
1970 blev Kitty Backman finsk mästare i slalom. På den tiden var det inte så konstigt att satsa på flera grenar samtidigt.
– Man hade sommargrenar och man hade vintergrenar. Jag ville inte välja. Jag siktade aldrig på att bli världsmästare. Det var roligt ända tills någon började trycka på och ha åsikter om att jag borde göra si eller så.
Hur professionellt tränade ni på den tiden?
– Någon egen tränare hade jag inte. Förbundet hade tränare och Grankulla IFK:s äldre pojkar hjälpte oss lite. Vi hade Kalevi Häkkinen som tränare i slalom även om han var störtloppsåkare. Han var tuff, minns hon.
Kitty har också hållit slalomskola tillsammans med Mikko Alatalo. Hur är han som slalomåkare?
– Han sjöng för det mesta samtidigt som han åkte. Vi höll Pikku Kakkonens slalomskola för barn på 1990-talet. Jag hade mina egna barn med, Riku var fyra och Jenni var sex. De är nu 36 och 38, säger hon med ett skratt.
Är det för sent att lära sig åka slalom när man är pensionär?
– Härlig fråga. Jag tror inte alls det. Jag har inte hemskt många väninnor som åker mer. De har avstått. Det är en rädsla som kommer smygande när man upplever att man inte längre är tillräckligt stark i benen. När man känner att man är stadig på benen så är det roligt att åka slalom.
Den största faran med att åka slalom när man blir äldre är risken för att bli påkörd i backen. Det gäller att titta omkring sig och försöka åka förnuftigt.
– Jag ser efter om det kommer någon komet och försöker hålla mig ur vägen. Särskilt utomlands är det bra att åka tidigt om morgonen och sent på kvällen när det är tomt i backen.
Kitty Seppälä har i 12 år hållit Spänst i benen-kurser vid Eläkeliittos fritidsanläggning i Lehmiranta, Salo och vid Norrvalla i Vörå. Hon har utbildat 1500 pensionärer, de flesta svenskspråkiga, så att de efter kursen ska kunna leda en motionsgrupp i den egna pensionärsföreningen.
– Många kommer tillbaks gång efter gång för att få ny inspiration och nya idéer. Då vet jag att det här bär. Det är just dem jag vill nå, säger hon.
Kurserna är tre eller fyra dagar långa. Man får lugn och ro, men samtidigt glädje. Kursdeltagarna lär sig att dela med sig i små, små portioner. Under kurserna delar Kitty Seppälä med sig av sin kunskap bland annat om hur man förebygger osteoporos och andra sjukdomar.
Är gubbarna lika intresserade av sin hälsa som kvinnorna?
– Kvinnorna är mer medvetna om sin kropp och sin hälsa. Jag tror att det kommer från att kvinnor har menstruation och föder barn. Kvinnornas medvetande går mot den egna kroppen. Det har killarna inte på samma starka sätt. Ändå har det aldrig varit bara en man på en kurs, ofta har de varit mellan fyra och tio.
Hur ska man börja om man inte motionerat före 65?
– Det finns många sätt. Sitt så lite som möjligt, res dig upp, sträck på dig och stå så mycket som möjligt. Om man orkar promenera två kilometer i medelrask takt då kan man börja motionera.
Den som inte orkar med två kilometer ska börja med ett besök hos läkaren. Det är så mycket som kan lura där, till exempel diabetes.
– Sedan är det bara att börja med simning eller cykling. Börja mjukt med någonting som du redan kan. Skaffa också en vän eller en grupp som du motionerar tillsammans med, då blir det gjort. För många nybörjare dör intresset bara ut om man börjar ensam.
Finns det något som man ska avstå från att göra?
– Man ska inte vid 65 sätta ett maratonlopp som sitt första mål om man inte sprungit förr. Det är helt huvudlöst. Om ett maratonlopp är målet så planera in det om några år så att du hinner begrunda vad du gett dig in på. En människa som mår bra mentalt är flexibel. Du kanske blir tvungen att avstå från maratonloppet. Det är helt okej.
På föreläsningarna talar Kitty Seppälä om osteoporos, benskörhet. Hon drar ofta fram ett skelett ur garderoben, om hon får chansen. De kurser som finansieras via Eläkeliitto förutsätter att osteoporos ingår i programmet.
– Kunskapen om osteoporos är en jättefin inkörsport. Vi har fått med sådana som har problem med sin hälsa. I synnerhet under de första åren kom det många med osteoporos. Det fick inte information om osteoporos någon annanstans. Hälsocentralen visste ingenting om osteoporos ännu en bit in på 2000-talet.
– Anlagen för osteoporos kan finnas i generna, men det behöver inte bryta ut om man tar hand om sig. Det gäller att få i sig rätt näring och belasta kroppen rätt. Den som halkar omkull och inte bryter benet tänker yes, jag har inte osteoporos. Och det är nog sant. Det är ett bra test.
70 är det nya 50 heter det. Gäller det också när vi ser på hur kroppen mår?
– Det stämmer, det är härligt.
Kitty Seppälä hittar en broschyr på Svenska pensionärsförbundets kansli med rubriken: Vågar man bli gammal i Norden? Hon reagerar direkt.
– Jag tycker att det är en dålig rubrik. De som ska gå i pension är ibland rädda och arga. Det behöver de inte vara. Jag tycker att de ska vända på det. Jag möter många lyckliga och glada pensionärer via Svenska pensionärsförbundet. De kan var stressade för stunden, men de är ändå jätteglada över att vara aktiva pensionärer.
– Det är viktigt att man inte bara blir sittande och se på när andra dansar utan att man känner musiken i sin kropp.
För några år sedan drabbades hon själv av bröstcancer. Det skedde medan hon var rektor på Solvalla idrottsinstitut. Cancerbeskedet lärde henne att vi börjar tänka på vår hälsa först när vi blir sjuka.
– Jag kände mig som en skadskjuten fågel. Då drar man sig till sitt bo, man går lite och gömmer sig.
– Jag var säker på att cancern inte kom från min motion och från min näring. Den kom från min stress. Vi vet att alla har cancerceller i sig, men våra försvarsmekanismer tar normalt sett hand om dem. Jag överansträngde mig så att mina försvarsmekanismer, mina mentala resurser, inte räckte till.
För Kitty betydde det en ettårig sjukskrivning.
Nu är hon frisk. Cancerbeskedet fick henne att fundera på varför hennes mentala resurser inte räckte till. Hjälp med att hitta svaren på sina frågor fick hon av psykologer, läkare och terapeuter som hon kom i kontakt med via föreningen Mielis ry:s mind-body-bridgegrupp.
– Många som blir sjuka är jättearga på livet. De tar det som om det var ett straff. Det tror jag inte alls på. Ingenting här i livet är ett straff. Var istället nyfiken på att det är någonting i din helhet som inte fungerar. En sjukdom är bara en sjukdom. Det ska gå att göra någonting själv. Vi har i tusentals år vetat att när man ska återhämta sig så behöver kroppen vila.
Vi är vad vi äter, heter det. Är det så?
– Jag har aldrig tyckt om det. Vi är så mycket mera. Kroppen väljer vad den suger i sig. Har du brist på kalcium så suger kroppen i sig extra mycket kalcium från det du äter, om du inte har någon sjukdom förstås. Jag tycker att vi snarare är vad vi tänker. Du tänker när du väljer mat. Våra tankar sätter sig i kroppen.
Hur ser en ledig dag ut för dig?
– Det finns massor av dem. Jag har en man som leder golfresor. Jag åker med på dem. Sedan kan jag välja om jag följer med ut och golfar eller låter bli. Då läser, promenerar och töjer jag istället.
Hemma läser hon tidningen extra länge, går ut på en promenad eller dansar.
– Rörelsen finns alltid där. Jag dansar vuxenbalett i Kyrkslätt till klassisk musik. Det är flow för mig, avslutar hon.
.png)
