Den pensionerade sjukskötaren och fiskaren har avregistrerat sin fiskebåt och avslutat fiskelicensen.
– Jag fuskar lite i mitt gamla yrke. Jag nöjer mig med att fiska för husbehov, men hoppar in nattetid inom hemsjukhuset när det behövs, säger han.
Stefan Haglund blev pensionär i december. Det var ingen självklarhet att han skulle arbeta största delen av sitt yrkesliv inom vården.
– Nej, det var ju sjöman jag skulle bli, säger han.
Hans pappa var fiskare och de fyra äldre bröderna Sture, Björn, Kalle och Mikael hade alla gått till sjöss när de lämnade skolan.
– Jag for också till sjöss som sextonåring. Det var naturligt att följa i brödernas fotspår.
Han var på långfart i 2,5 år, men hamnade sedan av en tillfällighet som utearbetare vid Roparnäs sjukhus i Vasa. Han hade tänkt sig en fortsättning på sjön, men för att komma in på tekniska läroverket fordrades två års verkstadspraktik.
– Jag ville inte stå på en verkstad mitt i sommaren utan valde att bli utomhusarbetare vid Roparnäs.
När hösten kom började han på Wärtsiläs fabriker i Vasa, men industriarbetet lockade inte. Efter två veckor återvände han till Roparnäs som vårdbiträde. Han stannade i två år och sökte sedan in till Vasa svenska sjukvårdsläroanstalt.
Året var 1977. På den tiden var det ännu ovanligare att män sökte sig till vårdyrket.
– Jag var ensam karl på sjukis, säger han och ett brett leende sprider sig över hans ansikte.
Det trivdes du med?
– Jag hade ingenting emot kvinnorna, men man var utanför. Inte berättade de om sina mensproblem för en pojkrackare som mig.
Det bekom inte Stefan Haglund. Han hade sitt eget liv.
Till akuten
När han utdimitterades från sjukis 1980 sökte han sig genast till akuten vid Vasa centralsjukhus. På akuten hade de första manliga vårdarna gjort sin entré redan tio år tidigare.
– Vi var två sjukskötare och en medikalvaktmästare när jag började och betydligt fler när jag slutade.
Hur var det att arbeta på akuten?
– I början, i 10-15 år, var det den bästa tänkbara arbetsplats. Det var passliga arbetstider och passligt med ledigt. Man hade tid att umgås med varandra på ett annat sätt än i dag. Man kunde sitta en stund på kaffepausen och prata skräp. Det var viktigt för sammanhållningen och viktigt för att orka med arbetet.
Arbetet på akutmottagningen kunde förstås vara tungt också på den tiden. De hade massor med upplivningar de första åren.
– Även om det var gammalt folk som hade dött i gungstolen skulle de alltid föras till akuten för att återupplivas. I 20 minuter försökte vi återuppliva dem.
Sedan ändrades lagen och ambulanspersonalen fick börja ta beslutet att det var onödigt att försöka återuppliva mer.
Under 1990-talet omorganiserades hälso- och sjukvården i omgångar. Varje reform ökade pressen på akuten. Hälsocentralerna i de stora kommunerna, som hade haft dygnetruntjour, började stänga till natten. Allt skulle centraliseras.
När Stefan började på akuten i Vasa betraktades ett vårdarjobb på akuten som en pensionärstjänst. Fick man jobb där så stannade man tills pensioneringen. Det var vanligt att vårdare stannade i 30-40 år.
– I dag ser akutsjukvården helt annorlunda ut. De har kanske jobb för tre veckor eller ett halvt år. Det är väldigt ovanligt att någon stannar längre tid än så. Arbetsmängden är för stor.
Patienterna är som förr, det är benbrott och hjärtinfarkter, men befolkningsunderlaget för akutvården har blivit större och patienterna äldre.
Blev fiskare
Det var i kölvattnet på vårdstrejken 2007 som det räckte för Stefan. Han sade upp sig. Efteråt har han kommit underfund med att det var ett förfluget ord från en översköterska som blev droppen som fick bägaren att rinna över.
En del av de vårdanställda sade upp sig för att sätta fart på löneavtalsförhandlingarna.
En översköterska frågade: Stefan vad ska du börja göra nu när du sagt upp dig?
– Jag svarade, kanske ska jag börjar fiska. Det gick några månader och så sade jag upp mig på riktigt.
– Jag var stressad redan innan arbetskonflikten. Det var full fart hela tiden, maten åt vi på stående fot. Man skulle vara överallt hela tiden. Det sög musten ur en.
Stefan hoppade av ekorrhjulet. Han sålde huset i Malax, flyttade till hemön Bergö och började bygga ett hus intill gamla färjfästet. Stefan var 52 när han sadlade om.
– Jag började som yrkesfiskare. Jag började fiska med nät i samma fiskevatten där jag fiskat med pappa i barndomen.
Att lära sig ett nytt yrke när man passerat 50 är inte lätt, medger han utan omsvep.
– Inte var jag någon storfiskare. När man ser på lillebror Andreas som fiskat i hela livet märker man det. Ivern och intresset han har för fisket är något helt annat än hos mig. Man ska stå på tårna hela tiden för att överleva på fiske idag.
Är det vackert väder tidigt på morgonen ska du inte bli kvar i sängen. Stefan Haglund är morgonpigg. Det gäller också att lägga sig tidigt.
– Jag har överlevt, men inte fick jag ihop en årsinkomst på fisket.
Han började ganska snart arbeta som vikarie på hemsjukhuset i Vasa under de kallaste vintermånaderna.
– Det är enkelt att få in pengar på det viset jämfört med att få dem ur sjön.
Gick fisken till på samma ställen där din pappa hade fiskat?
– Det varierar lite från år till år, men i princip följer det samma mönster. De ställen jag fiskade med pappa på för 40 år sedan är fortfarande bra. Fisken följer samma stråk, tror jag.
Yrkesfisket hade gått tillbaka på Bergö när Stefan Haglund debuterade som yrkesfiskare. De som fortfarande fiskade var i regel pensionärer, som fortsatte av bara farten. De yrkesfiskare på Bergö som inte är pensionärer ryms på ena handens fingrar.
– Många fortsätter galant fiska tills de är åttio. De drygar ut pensionen eftersom de inte har så häva pensioner.
Pensionen lockade
I december ifjol blev Stefan Haglund pensionär. Han hade varit deltidspensionär sedan 62.
– Nu är jag full pensionär.
När han skulle fylla i ansökan om pension blev det stopp i systemet när han kryssade i att han haft arbete i utlandet. Det var de 2,5 åren på långfart på ett svenskt rederi som spökade.
– När jag kryssade i att jag haft arbete i Sverige blev det tvärstopp.
En väldans korrespondens med den svenska pensionsmyndigheten följde. De var intresserade av om han var gift, om han delade hushåll med sin fru och hur mycket han deltog i hushållsarbetet. Slutresultatet blev att han skulle få 11 euro och 90 cent per månad i sjömanspension från Sverige.
Sverige betalade ut en rat, efter en tid kom ett nytt pensionsbeslut om att det var noll kronor som gällde.
I Finland får han pension för åren som sjukskötare och för sina år som fiskeriföretagere.
Helt har han inte slutat arbeta.
– Jag fuskar lite i mitt gamla yrke genom att hoppa in nattetid vid hemsjukhuset. Jag hoppar in när de har svårt att få folk.
Ett nattpass går från 20.00 till 07.00. Vid Vasa hemsjukhus handlar det i regel om cancerpatienter som får hemvård i livets slutskede och infektionspatienter. Infektionspatienterna ska ha antibiotika intravenöst och cancerpatienterna ska få smärtlindring och näring.
Stefan arbetar i par med sin fru som också är sjukvårdare.
– Det kräver ett större engagemang att arbeta dagtid. Nattetid har man en arbetskamrat och slipper lite enklare undan, men för att jobba dagtid ska man var skarp. Det är svårt att hänga med som pensionär.
När jag gör intervjun har Vasa hemsjukhus ännu inte tagit hand om coronapatienter som vårdas i hemmet, men det är meningen att så ska ske om vården av patienterna kräver intravenös behandling.
Hur upplever du coronaepidemin med undantagstillstånd och en rad begränsningar?
– Det handlar förstås om att hantera epidemin så att sjukhusens intensivvårdsplatser räcker till. Det får inte bli för många som behöver respiratorvård på en gång, säger han.
– Jag hoppas att vanligt friskt, ungt folk klarar sig undan. Också vanliga vinterinfluensor kräver många liv, men det är annorlunda, mera drastiskt nu.
Är du orolig att du själv ska bli sjuk?
– Nej, egentligen inte. Jag är 64 år, man ska leva livet som man har levt det.
Håller du avstånd från dem som är över 70 när du inte är på jobb?
– Sjuttioåringarna är i det skedet av livet att de lätt tänker att det får bära eller brista. Det finns också de som sitter och gömmer sig. Hypokondrikerna har säkert fått det jobbigt nu. Det kommer säkert att följa mycket psykisk ohälsa i coronaepidemins spår.
På Bergö går livet sin gilla gång trots epidemin.
– Vi lever rätt isolerat på Bergö också annars. Även om jag har varit en social människa i hela mitt liv så känns det riktigt bra att vara ensam ibland. Förr hade jag större behov av att hälsa på hos folk. Jag har talat så mycket i mina dagar att jag har det sagt som jag ska ha sagt.
Några dagar före God Tids besök hade Stefan Haglund besök av ett äldre par. Också de levde som de alltid har levat.
– Inte behöver man ropa åt dem att de ska hålla sig hemma för hälsans skull. Man ser till att man inte smittar ner dem om man själv är sjuk. Det går inte att isolera allt gammalt folk. Vi ska komma ihåg att alla inte klarar av att ringa ett telefonsamtal.
.png)
