Snipp, snapp, snorum, hej basalorum.
I två decennier, ända fram tills för två år sedan, fick barnen i Pyttis svenska skola i Svartbäck bekanta sig med den här barnramsan ur HC Andersens ”Snödrottningen”.
Den som oförtrutet, år efter år, kom till skolan för att läsa sagor för barnen var Pia Marita Roimola, pensionerad hälsovårdare bosatt i Svenskfinlands östliga utpost Pyttis. Svenska pensionärsförbundets medlemmar har blivit bekanta med Pia Marita, som ordförande i Pyttis svenska pensionärsförening.
– Jag läste också andra sagor som Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga, säger Pia Marita och ett leende sprider sig över henne ansikte.
Pia Marita leder den lilla pensionärsföreningen i Pyttis. Idag har föreningen 38 medlemmar.
–Vi är en handfull svenskspråkiga kvar i kyrkbyn. Mest svenska hör man ute i skärgården i Mogenpört, förklarar Pia Marita Roimola när hon tar emot God Tid på glasverandan i den gamla läkarvillan som är hennes hem.
–Vi har bara några få män i föreningen. De flesta av oss är änkor.
Pyttis ligger i Kymmenedalen, mellan Lovisa och Kotka. Kymmene älvs huvudfåra skiljer kommunen från Strömfors, som numera är en del av Lovisa stad. Pyttis har hittills stått emot locktonerna om en fusion med Kotka och förblivit självständig.
Mångårig ordförande
Pia Marita har lett Pyttis svenska pensionärsförening i 22 år, en anmärkningsvärt lång tid.
– De brukar säga att inte är du ännu så gammal när jag bett dem se sig om efter en ny ordförande.
I år har hon sagt att det dags att byta. Egentligen skulle årsmötet ha hållits redan i mars, men så satte coronaepidemin stopp för all föreningsverksamhet. Nu är vårmötet framflyttat till september.
Pia Marita är en inbiten föreningsmänniska. Fram tills för några år sedan ledde hon även kyrkbyns svenska marthaförening. De finns tre svenska marthaföreningar i Pyttis, en bedrift i sig i en kommun med drygt 300 svenskspråkiga invånare. Pyttissvenskarna håller på sina byar.
–Jag brukade avsluta mötena i marthaföreningen med att säga att vi träffas följande gång i pensionärsföreningen.
Pia Marita har också fungerat som kyrkofullmäktiges ordförande i Pyttis församling. Dessutom var hon i början av 1970-talet med och grundade Pyhtään vanhustenhuoltoyhdistys. Föreningen, som hade ett startkapital på futtiga 200 mark, är en framgångssaga. Föreningen byggde under 15 år fyra radhus med 49 bostäder för äldre och handikappade i kyrkbyn och i Broby. På 1990-talet togs följande steg. Föreningen byggde ett servicehus med 44 platser och bemanning dygnet runt.
I praktiken har Mäntyrinne, som föreningen numera heter, tagit över produktionen av det mesta av kommunens äldreomsorg.
– Jag tror att det här var en bra lösning. Bostäderna är uthyrda och det finns en liten kö till radhuslägenheterna. Jag tror att det är en bra lösning att kommunen inte äger serviceboendet utan köper tjänsterna av Mäntyrinne, säger Pia Marita, som idag är hedersmedlem i föreningen.
Drogs österut
Pia Marita Roimola är född i Helsingfors, men familjen flyttade tidigt till Kotka eftersom hennes pappa, som var ingenjör, hade fått tjänst på Enso Gutzeit. Hon blev student från Kotka svenska samskola, en skola där hennes dotter också gått. Pia Marita studerade först till sjuksköterska och senare till hälsovårdare i Helsingfors, men rötterna drog henne tillbaka österut.
–Jag fick anställning som hälsosyster i Miehikkälä nära östgränsen. Jag trivdes bland karelarna. De är så vänliga och sällskapliga, säger hon.
I Miehikkälä träffade hon också sin blivande man.
–Jag var ut och plockade blåbär när jag träffade en man som gick omkring i skogen med en yxa och märkte de träd som skulle fällas, säger hon med glimten i ögat.
Pia Maria gillade mannen hon mött och de blev ett par. Snart flyttade de vidare, först till Fredrikshamn och senare till Kotka. När mannen skulle resa till England för att studera en vinter sökte Pia Marita tjänst som hälsosyster i Pyttis. Pyttis var bekant för henne sedan familjens somrar som hyresgäster hos en familj i Mogenpört.
– Det var väldigt trevligt att komma till Pyttis. Jag kunde återknyta kontakten med sådana som jag lekt med som barn. En del av barndomsvännerna är också medlemmar i pensionärsföreningen.
Så knyts cirkeln ihop.
All färre svenskar
Det var mitt i vintern 1958 som Pia Marita kom till Pyttis. Hennes första bostad låg i hälsogården i kyrkobyn, senare köpte familjen läkargården på andra sidan ån. Dottern började i kyrkobyns svenska folkskola, som låg granngårds.
I början på 1960-talet fanns det fortfarande tre svenska folkskolor i Pyttis. Idag finns bara skolan i Svartbäck kvar.
Den svenska befolkningsandelen har sakta men säkert krympt i Pyttis. Idag har 8 procent av Pyttisborna svenska som modersmål.
–När jag kom till Pyttis kunde man tala svenska och bli förstådd i butiken. Numera är det bara på apoteket i Broby som jag kan använda svenska. På kommunkansliet går det inte alls och hon som kunde svenska på församlingskansliet har slutat, räknar Pia Marita upp.
Pyttis problem är att de barn med svenska som modersmål som växer upp i kommunen sällan stannar kvar som vuxna. Pia Maritas egna barn är bra exempel på det. Dottern bor i Pernå och sonen i Åbo.
Länge var Oy Stockfors Ab en stor och viktig arbetsgivare i Pyttis, som mest hade företaget 500 anställda. Många av företagets tjänstemän var svenskspråkiga och företaget betalade bland annat barnens skolresor till det svenska gymnasiet i Lovisa.
1984 köpte Enso Gutzeit träsliperiet och lade ner det, en lång industrihistoria i Stockfors var slut.
Läser tyska romaner
Språk har alltid varit viktigt för Pia Marita.
– På rådgivningen sade jag alltid åt föräldrarna att det är viktigt att de vardera talar sitt modersmål med barnen. Men det räcker inte att man har svenska som modersmål. I Pyttis blir barnen allt mer finskspråkiga.
På bordet i Pia Maritas vardagsrum ligger Hans Herlins roman Der letzte Frühling in Paris uppslagen. Hon läser gärna på originalspråk om det är en tysk författare.
–Jag läste lång tyska i läroverket och när vi skickade dottern som utbytesstudent till Tyskland hade vi mycket kontakt med hennes värdfamilj.
Coronavåren och -sommaren har den pensionerade hälsovårdaren klarat bra.
–Jag har försökt vara ordentlig och följt rekommendationerna.
Hon har hållit kontakt med medlemmarna i pensionärsförening genom att då och då ringa dem för att fråga hur de har det.
–Jag har inte fått långtråkigt. Jag har löst korsord och petat i trädgården, säger hon.
Den mer än 90 år gamla läkargården, omdöpt till Villa Betula, har en vildvuxen men vacker trädgård.
– Det händer fortfarande att det kommer upp gamla perenner som någon av husets tidigare invånare planterat och som jag inte lagt märke till förr.
Pia Marita har börjat förteckna alla växter som finns i trädgården. Hon beskriver hur de ser ut och var på tomten de finns. Hennes intresse för växter sitter i.
– Min dotter tyckte att det var hemskt att samla växter för herbariet i skolan så jag gjorde det åt henne.
I trädgården har hon hittat åtta olika rosenbuskar och en mängd gamla perenner. Hon är särskilt förtjust i den urgamla humleplantan som sträcker sig upp längs villans fasad. De växte tidigare på alla bondgårdar i Pyttis.
Hundtokig
På den vita grinden som ramar in Villa Betula sitter en skylt som varnar för hunden vid sidan av Pia Maritas vackert snidade monogram. Det har en smed i Stockfors gjort. Något hundskall blev jag inte varse när jag kom på besök. Det får sin förklaring.
– Jag har alltid varit hundtokig och haft boxrar i 60 år men den sista boxern dog härom året och finns nu i en urna.
Boxrar är inte Pia Maritas enda passion bland lurviga varelser. Hon tar fram en korg som är till brädden fylld med nallebjörnar. När coronakrisen drabbade världen spreds en fluga med start i Australien. Folk placerade nallebjörnar på en synlig plats i fönstret för att glädja de barn som var ut och promenerade.
Pia Marita placerade för säkerhets skull två av sina mer än hundra nallebjörnar i glasverandans fönster.
–När jag läste sagor i svenska skolan hade jag alltid med den här, säger hon och fångar upp en stor nallebjörn ur korgen.
Till slut kan jag inte låta bli att fråga Pia Marita om hon alltid hetat Pia Marita.
Det visar sig att hon fram till pensioneringen 1989 officiellt hette Marita.
– Jag har alltid kallats Pia hemmavid, men Marita på jobbet. Vi har en pensionär som kallar mig Marita när jag ringer, men nu är jag Pia Marita.
.png)
