När Finland blev självständigt 1917 såg ålänningarna sin chans till en återförening med Sverige som var Finlands – och Ålands – överhet fram till 1809. Ålandsrörelsen med Julius Sundblom och Carl Björkman i spetsen förde kampen och vände sig till Sverige och kungen, Gustav V. Sverige backade upp ålänningarna vilket ledde till en konflikt med Finland. Frågan avgjordes 1921 i Nationernas förbund, NF, som bildats efter första världskriget. Ålandsfrågan var NF:s första internationella förlikning.
– Den gängse berättelsen går ut på att ålänningarna blev offer för stormaktspolitik, att Ålands öde avgjordes i London och Paris och vad det åländska folket ansåg spelade ingen roll. Behandlingen i Genève i Nationernas förbund sägs bara ha varit ett spel för gallerierna, refererar Jerker Örjans, författare till nyligen utkomna boken Ålandsfrågan mina herrar!
– Jag berättar en annan historia, om att Ålandsfrågan fick en mycket samvetsgrann och rättvis behandling av NF:s Ålandsrapportörer som noggrant utredde ärendet. Deras betänkande låg till grund för beslutet. Att det enbart handlade om stormaktspolitik anser jag är en myt.
Amatör i paradiset
Jerker Örjans, född 1939 i Mariehamn, karaktäriserar sig som en av de många amatörerna i amatörernas paradis Åland. Efter ingenjörsutbildning i Åbo, arbete som metallurg i bland annat Finland och Zambia, återvände han för cirka 40 år sedan till Åland.
– Amatörernas paradis för att det här liksom på andra små orter är svårt att hitta ett arbete som motsvarar det man haft, så man får syssla med något annat om man flyttar tillbaka. Och det är det många som vill.
För Jerker Örjans blev det att dyka ner i Ålands historia. Han har skrivit ett tiotal böcker om åländsk historia och sjöfart, fartygen Pommern, Albanus och om Mariehamn.
Under många år har han varit engagerad i Bomarsundssällskapet och arbetat för att få till stånd ett besökscenter i Bomarsund. Det ska invigas som en del av 100-årsfirandet.
Att det senaste projektet blev Ålandsfrågan berodde på att han började läsa det betänkande från 1921 som NF:s Ålandsrapportörer skrev efter sitt besök i Finland, Sverige och på Åland. Dokumentet har fram tills i dag varit tämligen bortglömt.
– Jag började läsa rapporten och skriva kommentarer. De blev så många och långa att jag beslöt att göra en bok av det.
Kompetent delegation
Under våren 1920 antog Finlands riksdag en självstyrelselag för Åland, men den accepterades inte av ålänningarna som kämpade för en förening med Sverige. Frågan hamnade då i Nationernas förbund. En internationell rapportörskommission tillsattes. I den ingick Napoleon-Eugene Beyens, belgisk diplomat och tidigare utrikesminister, Felix Colonder, tidigare schweizisk utrikesminister och förbundspresident, och Abram Elkus, jurist och före detta amerikansk ambassadör i Konstantinopel.
– Det var synnerligen kompetenta personer som satte sig in i frågans alla aspekter. De träffade nyckelpersoner i både Sverige, Finland och på Åland. Deras rapport är den mest detaljerade och medkännande beskrivning av Åland jag sett som gjorts av främlingar, säger Jerker Örjans.
– Jag ser också lösningen på Ålandsfrågan som en finlandssvensk bedrift. Många av dem som engagerade sig var politiker, diplomater och akademiker med finlandssvensk bakgrund. Inte minst Edvard Westermarck, vid tillfället rektor vid Åbo Akademi, lobbade för Finlands sak för Finlands svenska folktings del i både London och Paris.
Att Ålandsfrågan fick en internationell dignitet kan förklaras med den våldsamma och blodiga fond närhistorien då utgjorde. Ett världskrig, revolution i Ryssland och i Finland ett inbördeskrig.
De som talar för att Ålandsfrågan avgjordes i ett stormaktsspel lyfter fram bland annat en rädsla för ett aggressivt Ryssland och att man inte ville försvaga Finland. Det har också sagts att om ålänningarna fick bestämma över sitt öde så kunde det inspirera irländska separatister. Den risken ville inte England ta.
Wilson borde få staty
Efter första världskriget hade Europas karta ritats om. De förlorande makterna hade styckats längs etniska gränser, ofta med nya minoriteter och nya konflikter som följd.
– I bakgrunden fanns USA:s dåvarande president Woodrow Wilson som nog kunde stå staty på Åland, säger Jerker Örjans skämtsamt.
Wilson fick Nobels fredspris 1919 för sina 14 punkter för fred under första världskriget och grundandet av NF. Hans fredsdoktrin efterlevdes inte i någon större utsträckning, men centrala punkter var att ta hänsyn till minoriteter i konfliktlösning. Det har inte ifrågasatts.
– Det var med Wilsons 14 punkter som vapen Ålandsrörelsen drev sina krav på folkomröstning. Ålänningarna fick inte det de ville men att lösningen blev tillfredsställande och varaktig får nog tillskrivas Wilsons idéer.
Inget mothugg
Efter sina grundliga undersökningar i december 1920 såg Ålandsrapportörerna ingen orsak att skilja Åland från Finland men ställde några ultimatum. Den tidigare självstyrelselagen skulle kompletteras med att det svenska språket måste garanteras, rösträtt och jordägande begränsas för inflyttade, och ålänningarna skulle själva få ställa upp kandidaterna vid val av landshövding. Detta fastställdes i Nationernas förbund den 24 juni 1921 och godkändes av Finland.
– Ålänningarna var förstås besvikna men godtog ändå omgående det som erbjöds. Känslan att ha blivit orättvist behandlade och offer för stormaktspolitiken levde dock kvar på Åland.
I sin bok sticker Jerker Örjans ut hakan. Han jämför med behandlingen av andra europeiska minoriteter och menar att Ålandsfrågan hanterades exceptionellt samvetsgrant.
Något mothugg har han inte fått.
– Ännu för 30 år sedan kunde man inte ta ett steg från den gängse uppfattningen utan att det blev debatt, nu får man säga vad som helst. Det är lite tråkigt.
Han gör tolkningen att ålänningen i dag nog är stolt över självstyrelsen, men inte särskilt intresserad av hur den kom till.
– Nu diskuteras självstyrelselagens förnyelse och huruvida det är klokt att stå utanför EU:s tullunion. Taxfree-statusen ger billiga och täta kommunikationer men leder till byråkrati för exporterande åländska företag och fördyrar varor för privatpersoner. Tillsvidare prioriteras färjetrafiken.
Dramatiserad rapport
Jag anlände drygt 12 timmar försenad till Mariehamn efter en extravända till Stockholm eftersom färjan inte kunnat lägga till i Långnäs i stormen.
Om en annan nattlig båtresa, drygt 100 år tidigare, den 12 december 1920 kan man läsa i Jerker Örjans bok som ett skådespel. Pjäsen hade premiär på 100-årsdagen av båtresan och ges förhoppningsvis fler gånger under jubileumsåren.
– Efter att NF:s delegation besökt Åland reste de till Stockholm. Jag ville utgående från deras rapport dramatiskt beskriva hur jag tror resonemangen gick och hur de trots viss oenighet sinsemellan kom fram till sitt beslut. Det ska hjälpa läsaren att förstå Ålandsfrågan, har jag tänkt.
Till sin hjälp får rapportörerna en fiktiv ålänning, fartygets stuert fru Sjöblom som vistats i Amerika och Stockholm och som tillför ett åländskt utifrånperspektiv.
Att Jerker Örjans krängt av sig offerkoftan och presenterat en annan syn på Ålandsfrågan kan hänga ihop med att han likt fru Sjöblom vistats länge utanför Åland.
– Jag är förvisso en åländsk patriot, men tror också på ett liv på andra sidan Skiftet.
.png)
