I ett klagomål till Justitieombudsmannen ber Arno Wirzenius JO utreda om Social- och hälsovårdsministeriet samt Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata gör sig skyldig till diskriminering av de finländare som lever i ett digitalt utanförskap. Dessa kan inte tillgodogöra sig de tjänster som finns enbart på Mina Kanta-sidorna.
Cirka en miljon vuxna finländare varken kan, vill eller behöver använda Kanta-sidorna.
År 2021 förnyades 3,1 miljoner recept via Kanta-sidorna, men det ger en skev bild av användningen. Ingenstans framkommer hur många av dem som behövde assistans av en anhörig för att använda tjänsten.
”Kanta-systemet har redan existerat i 10 år. Det skulle ha funnits gott om tid att ta fram ersättande, icke-digitala tjänster, åt den här gruppen om målsättningen var att på ett jämlikt sätt betjäna alla finlädare, vilket grundlagen förutsätter”, skriver Arno Wirzenius i sitt klagomål.
Svårigheterna
växer efter 70
De äldres kognitiva förmåga börjar avta efter 70. Förmågan att lära sig nytt försämras. Samtidigt ökar behovet av att använda de social- och hälsovårdstjänster som finns samlade på Kanta-sidorna.
Det här har inte tagits i beaktande när Mina Kanta-sidorna byggts upp, anser Wirzenius.
På Mina Kanta-sidorna kan man bland annat förnya recept, checka upp sina besök hos hälsovården, kolla diagnoser och följa upp laboratorieundersökningar.
Ifjol stiftade många för första gången bekantskap med Kanta-sidorna när de skulle printa ut sitt coronapass.
För att läsa Mina Kanta-sidorna krävs så kallad stark identifiering. Det betyder att du ska ha tillgång till egna bankkoder, mobilcertifikat eller ett medborgarcertifikat utfärdat av polisen.
För tydlighets skull skall sägas att alla dess utvägar är digitala. De kräver datorvana och helst en egen internetuppkoppling. Betjäning över disk finns nästan aldrig.
Saknar du bankkoder kan du inte ens ge en nära anhörig fullmakt att hjälpa dig komma in på Kanta-sidorna.
Arno Wirzenius sparar inte på krutet i sin 14 sidor långa anmälan till Justitieombudsmannen. Kanta-sidorna regleras framför allt genom Lagen om elektronisk behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården.
Enligt Wirzenius är diskrimineringen inbyggd i lagstiftningen. De som diskrimineras är de personer som lever i ett digitalt utanförskap (s.k. digilösa), de som har otillräckligt mediekunnande, läs- och skrivsvårigheter eller helt enkelt inte vill eller vågar använda digitala tjänster.
Arno Wirzenius lyfter samtidigt fram ett positivt undantag. Recepthanteringen är numera så gott som helt elektronisk i Finland. En äldre person får behövlig betjäning över disk på apoteken utan att vara tvungen att ta fram receptet från Kanta-sidorna.
”På samma sätt kunde apoteken ha fått i uppgift att mot en liten avgift skriva ut coronapass åt digilösa personer”, skriver Wirzenius.
Ett stort ansvar för bristerna faller på Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata samt på Folkpensionsanstalten som getts i uppdrag att förvalta Kantas databas.
”Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (läs: för hette det Magistraten) betonar att alla borde delta i digiutbildning. Så vitt jag förstår är det omöjligt i ett skede av livet när de kognitiva förmågorna börjar avta”, skriver han.
Andra försöket
Arno Wirzenius gör nu sitt andra försök att få Justitieombudsmannen att ingripa mot avigsidorna med ett digitalt utanförskap. För ett år sedan fäste han i ett klagomål uppmärksamhet vid de svårigheter som de som mest utsatta i samhället stöter på när allt fler tjänster digitaliseras.
Många äldre, men också en växande grupp yngre, med svaga läsfärdigheter lever i ett digitalt utanförskap som både försvårar och fördyrar deras vardag, skrev Wirzenius den gången.
Biträdande justitieombudsman Maija Sakslin gav Wirzenius rätt på många punkter, men sade att hans klagan var så allmänt hållen att den inte gav anledning till ytterligare åtgärder från hennes sida.
”Jag har läst er skrivelse och tycker att de saker ni lyfter fram är viktiga”, skrev hon då.
Markus West
.png)
