Det är en strålande högsommardag jag anländer till Övre Såka för ett förmiddagssamtal med Martti Nykänen och Leena Harjunpää. Jag har läst om dem och deras privata lilla kyrka, sett dem på tv, men det finns så mycket mera jag vill fråga dem om. De har hunnit med så mycket i sina liv. Till exempel lärt beduiner i öknen spela kortspelet Skip-Bo.
Ute vid landsvägen står fastighetsförmedlingens Till salu-skylt. Vid ingången till deras kyrka som ligger på kanten av byvägen möter en blomma och skylten Jäimme eläkkeelle. Avoin toiminta on päättynyt. Kiitos! (Vi pensionerade oss. Den öppna verksamheten har upphört. Tack!)
Leena och Martti har nyligen återvänt från Södra Finland där de har barn och barnbarn. I färskt minne har de också en resa som backpackers till Israel, ett land som fascinerat Leena som pratar heberiska sedan ungdomen. Höstens resa, på senior interrail, har de också planerat.
–Vi har en alldeles ny situation i livet nu som pensionärer, säger Leena Harjunpää.
Både Leena och Martti är präster. Medan Martti, som är född i Kotka, senast verkat 20 år som församlingspastor i Pyttis är Leena frilansande präst och har bland annat lett familjerådgivningen i Kotka och utbildat arbetshandledare.
–Redan då vi träffades visste vi att två präster i samma familj är en för mycket.
Därför valde Leena att inte satsa på församlingstjänst. Leena är född i Sverige. Hennes föräldrar från Halsua emigrerade undan arbetslösheten efter kriget men redan då hon var två år återvände familjen.
Var träffades ni?
–I Statsarkivet, säger de med en mun.
Det låter föga romantiskt men de studerade båda teologi och ämnet kyrkohistoria avgjorde deras framtid. Efter åtta dagar var de säkra på att de skulle bli de två. Två månader senare förlovade de sig och nu har de varit gifta i 42 år.
Deras barn, 38 och 40 år gamla, föddes under tiden de bodde i Anjalankoski.
Leena hade sina studier på hälft när barnen föddes, latin och engelska saknades, men Martti uppmanade hennes att fortsätta.
–Jag brukar säga att jag ammade på latin, säger Leena, som var länge hemma med barnen.
När Martti fick tjänst i Pyttis gick flyttlasset dit och där bodde familjen fram till 2008 då de båda sade upp sig från sina fasta tjänster och flyttade till Karleby. Martti hade märkt hur Leena drogs till rötterna.
–Hon blev en annan person när hon talade med sina föräldrar och syskon.
Att de förutom en stadslägenhet också skulle ha ett 202 år gammalt hus och en egen kyrka, plus tolv hus till ingick inte i planerna.
–Det började med att jag ville ha ett litet ställe utanför Karleby att bygga en bastu på. Jag är jag född i fel tid, redan som 11-åring väcktes min dröm om det gamla. Det var så fint att han ville flytta med mig hit, säger Leena och visar sina tatueringar, en gammaldags stol på det ena benet och den gamla stugan på det andra.
Med en syster som fastighetsförmedlare samt far började Leena och Marttis sökande. ”Vi far inte och se på något gammalt hus”, sa hennes far varnande.
Men då Leena såg byggnaden som nu varit deras sommarhem i 15 år föll hon i gråt.
–Det var precis som min mormors hus. Jag ville ha det. Martti sa vi skulle sova på saken över en natt. Han säger sällan nej och på morgonen sa han ja till köpet av huset som sedan flyttades 400 m, restaurerades och återställdes till ursprungligt skick med hjälp av både släkt, bybor, vänner och experter.
–Nu har vi tretton byggnader på området.
Allt från ”Kirkkoherravirasto” som är namnet på utedasset till Noaks ark med självaste Noa utanför, en plats som blev barnens favorit på området när prästernas sommarviste helt oplanerat blev en turistattraktion.
Men tillbaka till 2008. I Pyttis firades Marttis kombinerade 50-års- och avskedsfest, som räckte i tre dagar. Men långt före det satt Leena med några väninnor och funderade på vad hon skulle ge maken i födelsedagspresent.
– ”Bygg en kyrka”, sa en. ”Hullua on paha yllyttää” (Tok gjorde som galen bad), säger Leena då hon berättar hur tanken på att bygga en miniatyrmodell av Pyttis kyrka i Övre Såka föddes.
Leena och Martti har båda länge haft medeltiden som hobby, de har bland annat tagit initiativ till en pilgrimsvandringsled, så det är inte konstigt att det blev den medeltida gråstenskyrkan S:t Henrik i Pyttis som fick stå modell.
Kyrkomålaren Raul Pohjonen från Karleby har målat kopior av de medeltida takmålningarna som finns i Pyttis kyrka. Altartavlan i glas, en kopia av den som finns i Leenas barndomskyrka i Karleby, har målats av Leena och Marttis svärdotter glaskonstnären Mari Nykänen.
–Vi byggde det här bara för oss. Det här är vårt tacksamhets- och minneskapell. Tacksamhet för barnbarnen Nooa och Iita-Mirjami. Änglamålningen i taket är för Joona som dog tre dagar gammal.
Men så fick massmedia upp ögonen för kyrkan.
–Jag tror Outi Airola, var den första som gjorde ett inslag som sändes i Kymmenen Uutiset. Därifrån startade det.
Tidningen Antiikki Gloria gjorde stort reportage om Leenas stuga med sin genuina inredning och om Marttis kyrka. Seura, Kyrkpressen, lokala dagstidningar har avlöst varandra och busslastvis med tiotusentals människor har hunnit se den lilla unika kyrkan, som först hette Marttis kyrka men sedan döptes till Övre-Såka kyrka för att de ville lyfta fram byns namn.
–Turistströmmen som uppstod var en total överraskning. Kyrkan var vår egen men hit har par kommit för att vigas, barn har döpts. Byborna frågade om vi inte kunde hålla en adventsandakt och det blev en tradition. Vid ett tillfälle hade vi 44 bybor, 75 procent av byns invånare, i kyrkan, som har fyra sittplatser.
Inte bara kyrkan, hela parets sommarbostad blev ett kulturcentrum, där det hållits kurser, tillställningar med Leena och Martti som programmästare.
–Vi har haft konstutställning, jazzkväll, teater, ja alla möjliga tillställningar. Men nu är kyrkan stängd, vi förevisar den inte längre och avskedsfest har hållits för byborna. Ingen ska tro att det var ett lätt beslut och vår vänskap med byborna den består, säger Leena och Martti.
Frågan vad de ska göra nu känns malplacerad för samtalet har gång på gång tangerat deras många intressen.
Martti berättar att han utbildat sig till guide och har börjat odla sitt arkeologiska intresse för stenåldern. I juni tilldelades han hedersrollen som den 14:de Gamle Carl i Karleby. Precis som han blev Skärgårdens Sven i Pyttis.
Leena håller kurser inom ramen för det egna aktiebolaget Lapideus. I verkstaden i ett av uthusen finns keramik i vardande och i en av kamrarna i stugan syr hon alla deras kläder.
–Jag har ofta gått klädd i svart i mitt arbete, nu gillar jag att bära färger, säger Martti och drar på sig en färggrann nysydd rock och huvudbonad.
–Vi har varit arbetsnarkomaner och då arbetet är slut behövs det nya utmaningar. Identiteten är starkt förknippad med arbetet. Plötsligt är det borta. Det är mentalt svårt att inse att vi är viktiga fast vi inte hela tiden uträttar något. Det är viktigt att processa detta. Vem är jag? är en fråga vi vill få pensionärer att svara på.
Tre grundbultar i Leena och Marttis framtidsplaner som pensionärer är att minska på det materiella ägandet, att resa och att förbereda andra för tiden efter arbetslivet.
–Man måste våga avstå något för att få något nytt. Först har vi samlat hela livet och nu har vi systematiskt börjat avstå, säger Leena.
De har hållit auktioner och ett steg på vägen var att sälja den stora lägenhet de haft i Karleby.
Nu har de renoverat en 52 kvadratmeter stor lägenhet som är minutiöst handikappanpassad för deras framtida behov. De har gjort dörrarna breda och köksskåpen låga.
–Vi har en toalettstol som tvättar rumpan med fjärrkontroll. Det är många som inte vet att det finns sådana. Jag har under mitt yrkesliv varit med och byggt för gamla, besökt mässor med utrustning för människor med funktionshinder och sett vad som finns. Det här predikar jag om nu, säger Leena.
–Också parförhållandet bör anpassas till det nya livet som pensionärer. Parförhållandet ändras dramatiskt då man går i pension och är mycket hemma tillsammans. Vi har till exempel delat upp hushållsansvaret så vi har en vecka var. Lös problemen, älta dem inte i det oändliga, ge varandra utrymme.
–Vi har ett Netflix-rum, där Martti kan se på film, som är hans stora passion, då han vaknar tidigt och inte kan sova.
Sedan måste livet som pensionär också fungera ekonomiskt.
–Börja spara i tid om du vill resa. Inte räcker pensionen till månadslånga utlandsresor. Martti har höften och knän opererade men vi är ännu i sådan fysisk kondition att vi kan resa, säger Leena som tidigare led av kraftig övervikt och nu gått ner 70 kg i vikt. Nu är vi motiverade att simma och gå med stavar för att vi ska kunna fara.
Leena och Martti har, ännu ett tag åtminstone, sin egen kyrka dit de kan söka sig för att stilla sinnet och själen men varje kväll sätter de sig också mitt emot varandra vid det gamla långbordet i stugan och spelar Skip-Bo.
–Då ser vi på varandra, då är vi närvarande.
.png)
