Vad är det då fråga om? Längs en metallkabel kan man leda elektrisk ström antingen som högspänning för energiändamål eller som lågspänning som elektroniskt signalsystem, varvid elektroner rör sig längs kabeln. I en optisk fiber av glas leder man fotoner (ljus) inne i fibern vars interna totalreflexion gör att ingenting kan rymma från fibern, varför förlusterna blir små och kapaciteten enorm. Fotonerna är ordnade i små ”paket” som kan omvandlas till digitala signaler där man så önskar.
En jämförelse. Nerverna i kroppen överför information i form av små elektriska strömmar som sedan utlöser, förhoppningsvis på rätt ställe, sådana kemiska reaktioner som vi mår bra av. Eller åstadkommer vår förmåga att se, höra, känna och röra oss. Om inte, mår vi dåligt, eller kan inte fungera normalt. Nervknutarna fungerar som servrar som puffar signalerna vidare, helst till rätt ställe.
Optoelektronik är den elektronik (servrar) som omformar elektroniska signaler till fotoner, och vice versa. Eftersom en elström i en kabel genererar ett elektromagnetiskt fält runt sig kan signaler i den avlyssnas, och dessutom blir förlusterna rätt stora under vägen. En optisk ljussignal i en glasfiber kan inte avlyssnas, men nog den optoelektronik och de servrar som förbinder ett fibernät med andra, eller leder fram till användare.
Vårt behov av informationsöverföring från ett ställe i samhället till andra är enormt, och bara växer med tiden. Det första informationssystemet med lång räckvidd var telegrafen. Sedan kom trådöverförd telefoni, sedan informationsöverföring med radiovågor för flera ändamål, och nu kommer den fjärde vågen, de optiska fibernäten. Alla de tre första har sina begränsningar som den optiska fibern med sin enorma kapacitet till stor del kan råda bot på.
Nämnas kan att signalerna till GSM-masterna allt oftare förs fram med optiska kablar, där de sedan omvandlas till digitala signaler och vidare till radiovågor. Det sista steget är beroende av den elström som elnätet för fram, ibland under snötyngda träd, till de otaliga master vi ser i naturen. Mobilstationernas reservbatterier räcker dessvärre inte länge vid störningar i elnätet
Men ingenting är perfekt. Även optiska fibernät kräver elström för att fungera, men mindre än ett mobilnät. Dessutom gör ”fotonpaketen” (datapaket) att ljudet blir lite märkligt, åtminstone ibland. För telefonsamtal över internet (kallat IP-telefoni, VoIP, webbtelefoni eller bredbandstelefoni) krävs speciella telefoner eller datorer med rätt programvara. Dessutom ett internetabonnemang med någon gärna svenskspråkig operatör som kan förmedla samtalen och gärna i krypterad form så att de inte kan avlyssnas på vägen, samt erbjuda andra önskvärda tjänster. IP-telefoni fungerar även längs traditionella metallkablar, men mindre tillförlitligt än via fiber.
Sverige: ”Regeringen har visionen ett helt uppkopplat Sverige eftersom det skapar förutsättningar för att bo och verka i hela landet, driva tillväxt och innovativ produktion. På kort sikt höjs målsättningen till att 95 procent av alla hushåll och företag bör ha tillgång till bredband om minst 100 Mbit/s redan år 2020.” På längre sikt bör 98 % av hushållen och arbetsplatserna ha tillgång till minst 1 Gbit/s. Sverige är en god bit på väg, och satsar därför kraftigt på fibernät.
Finland ligger långt efter, speciellt gällande fibernät. Jag överlåter åt andra att reda ut varför det är så, men rätt bedrövligt är det. Vi har förvisso satsat föredömligt på mobilnät vilket lett till fördelaktiga priser. Men sårbart är det, som vi ser under snö-, och andra stormar, samt vid stora folksamlingar eller samtalsmängder som överbelastar mobilnäten. Pip, pip, pip, pip ...
Fibernäten är inte endast till för dem som vill ha massor av underhållning till sitt hem. Jag överlåter även åt andra att gärna i denna förnämliga tidning enkelt förklara för oss pensionärer vad och hur vi bör göra för att säkerställa en för oss speciellt i krissituationer viktig kommunikation till läkare och hela hälsosystemet. Och till våra vänner.
.png)
